Giviis

Jag hade tänkt skriva lite om den skolombildning som Alliansen förutspråkar som en liten uppföljande del till mitt förra inlägg. Men sedan hände det andra saker precis som förhindrade den tanken. I stället kommer detta inlägg nog handla om hur man går tillväga när man har en konflikt med en kompis som man trodde stod en nära.

Det är väldigt konstigt hur man tror att en person känner en. Vi går runt i våran egen lilla bubbla och tror att allt vi säger och gör förstås av alla vi har omkring oss. Så är dock inte fallet. Men förväntar vi oss inte det av vänner, med dem ska vi väl inte behöva förklara oss, ska i de bara förstå vad det är vi menar när vi säger något? Det är i alla fall vad jag levt efter och det har alltid fungerat. Men idag blev jag bevisad motsatsen.

Är det något som är konslomässigt påfrestande så är det att bråka eller diskutera med en kompis om något man inte tycker samma om. Personligen orkar jag inte just nu. Jag mår bättre än vad jag gjort på länge och jag vill inte tänka på att det gått mer än tre månader sedan vi senast såg varandra och att den lunchen slutade i katastrof. Jag, irriterad för att jag inte fick svar och du för att du förstod det jag sa på ett sätt som var jättefel när jag får reda på det i efterhand. Men det var fortfarande jag som hela tiden hörde av mig och fick nej efter nej när jag fråga om vi skulle äta lunch. Men det är när man får ett nej för mycket som man inte orkar längre. Det är det lilla trebokstaviga ordet som får mig att sluta höra av mig för att det känns fruktlöst.

Jag är en vandrande skuldpelare känns det som ibland. Det måste vara otroligt lätt att lägga skulden på någon som utåt sett verkar så stark och alltid lika stabil. Men utsidan är inte allt, de somo känner mig vet det här. När man gått igenom vad jag gick igenom (det är ingenting som jag söker sympati för endast en förklaring till den jag är) lär man sig att hålla masken även om man skriker innuti. Jag är så trött på det hela. Förstår man inte att alla människor har känslor och att man måste vara beredd att ta hälften av skulden själv. Livet är inte svart eller vitt, det är en oändlig gråskala utan like. När ska vi lära oss förstå att alla ser på saker ur olika perspektiv, vi har alla olika glasögon på oss när det gäller hur vi ser på omvärlden. Jag ser den genom de erfarenheter jag haft och du med dina, det är naturligt. Någonting som vi alla är exeptionellt duktiga på är att vitmåla oss själva: ”Jag har inte gjort något fel, det var hon/han.”

Jag kan ta mycket från vänner och familjen, jag skulle göra väldigt mycket för dem jag älskar. Men när man märker att känslan inte är lika ömsesidig börjar man undra om personen i fråga är den som man en gång lärde känna. Det är en självklarhet att människor förändras, men när två personer utvecklas åt separata håll och inte kan bygga en bro över olikheterna kanske det inte är det mest optimala att fortfarande vara lika nära vänner. Tillslut kommer känslan av saknad att försvinna, det är läskigt.

Giviis