Giviis

… på landet. Här i denna lila bu behöver jag inte bry mig ett dugg om jag har smink på mig. Om mitt hår är okej. Om jag faktiskt går utanför dörren i mina mjuksibyxor (vi snackar de som jag tycker mindre om och inte mina älskade pineapple-mjukisar som jag faktiskt kan gå ner och handla mjölk i, om jag är alldelses för trött. Om jag dessutom går med håret uppsatt i en slarvig tofs så bryr jag mig inte.

Det enda som finns här, 100 meter upp i skogen är älgar. Även om jag har övertygat mamma om att de har väldigt bra öga för mode så tror jag inte själv på det. Missförstå mig rätt i det jag säger. Anledning till att jag inte går ut utan smink är för principens skull. Utan för att man känner sig så blek om man i vanligtvis har smink på sig. Hemma i stan bryr man sig en aning för mycket ibland känner jag. Man har alltid mobilen med sig överallt. Håret ska se bra ut. Kläderna ska se bra ut. Skorna ska vara snygga. Väskan(!) måste vara snygg och unik helst. Så många ”ska” och ”måsten” som vi har i livet, saker som jag och många andra för den delan gör utan att egentligen reflektera över det. Det är en naturlig del av våra liv att alltid var kontaktbara, att alltid titta sig i spegeln och kolla sminket, frisyren etc. Vi vill se om vi faktiskt duger i våra egna  ögon. För duger vi inte inför oss själva, duger vi då åt andra?

Därför är landet det bästa i sommaren, faktiskt. Jag varvar i alla fall ner, jag känner att jag faktiskt har sommarlov och att jag kan tillåta mig själv att koppla av på ett sätt jag annars inte låter mig göra.  Sommaren har därmed börjat, sex veckor kvar på lovet och sedan tillbaka till de kalla lokalerna på Döbelnsgatan, (låter hemsk va? Både gatunanet och de andra)

Puss och kram och hoppas på en resterande solig semester.

Giviis